Beatrice

Pratade med Amina igår. Om Erik, om Amin ( hennes erik, alltså de känslro jag ahr för erik ahr hon för amin och det är liknande situation). Så skickade hon en låt till mig. Låten heter du kom som en vind med Sofijah feat Olivia. Fan vad jag grät. Kan inte sluta lyssna på den. Är som besatt. För nästan varje stavelse stämmer! Fan  hur långt du än sjunker kan du alltid sjunka längre. När du tror att du är på botten kan du alltid hamna ännu längre ner. Så jag är glad. Visst jag blev sårad. Fast jag har ändå folk som håller mig ovanför vattenytan. De dagar jag bara vill stänga in mig i garderoben och inte komma ut på ett tag så finns de dem som VERKLIGEN lyser up min dag. Sara, ajg ahr dig mycket att tacka. Visst sanningen ska fram, ibland har jag bara lust att srkika hur högt som helst för ibland så gör du mig tokig. Fast du har alltid funnits där även då vi har tagit ett steg ifrån varandra. Du har torkat mina tårar många gånger. Så jag är glad att ha dig vid min sida när allt kommer omkring. Mamma, du är min hjälte. Världens mest underbara människa. Sedan finns det så många andra. men detta är inget tackbrev. Bara att känslorna sipprar ut. Jag känne ratt ibland pallar jag inte trycket fast jag vet att skulle jag givit upp skulle det varit för länge sedan. Inte nu. Pappa, jag kommer aldrig ge upp pga dig. Det kommer jag inte. Jag är trött på att jag får ta över din skit! Fattar du inte att den grop du gräven inte bara din egen utan även min? Fast jag vet att det är lönlöst. Den mannen bryr sig bara om sig själv och sina patetiska lögner. Är så trött att bara sitta och hålla tyst! Jag tar sällan diskutioner jag smäller ist. Samlar på mig en massa sedan tillslut spricker jag. Då kommer allt upp, fast det händer sällan kan ta upp till år innan jag säger något.
Fan, på fredag är det prov och det känns som att jag inte kan någonting, vilket jag inte helelr kan. Boken är krånglig och det jag skrivit upp är inte om allt som står i boken... Jobbigt läge.