tankarna snurrar som en karusell på Gröna Lund
Situantionen är ohållbar. Jag vet inte hur länge jag ska stå ut? Sanningen är att jag slutade stå ut för länge sen. Respekten finns inte. Jag kan nu helt ärligt säga att jag tror jag precis lärt mig vad hat är.
kanske bör jag be om förflyttning. För tyvärr verkar inte utvägen vara bättre än så. För så som det ser ut nu. Går bara inte. Fast jag vill inte förflyttas. Jag trivs bra med det jag gör. Gillar bara inte den elaka människan jag blir.
För så är det tyvärr.
Hur många gånger? Mycket mycket
Jag undrar hur många gånger på ett år jag kommit till samma insikt. Hur många gånger jag har insett att personen är ett riktigt prakt pucko. Som inte förstår vikten i saker och ting. Som gör mig arg som ett bi. Hur många gånger har jag inte kommit på mig själv att det är ingen idé. Det är ändå inte värt det. Hur många gånger jag har sagt till mig själv att bara ignorera, strunta i det. För att sedan explodera.
Ja, det är fler än två men färre än 100, skulle jag tro.
Ja, det är fler än två men färre än 100, skulle jag tro.
Semester längtan
Jag måste erkänna att jag börjar längta efter semestern nu. 33 dagar har jag att ta ut. Känns rätt skönt att säga att jag har så många dagar. Förhoppningsvis blir det fyra långa härliga semester veckor i sommar. Det är åtminstonde mitt önskemål. Ingenting är planerat men har aldrig haft 4 veckors semester på rad. Så skulle vilja ha det i år känner jag :)
Sparka och skrik bäst du vill, ingen låtsas att höra dig. Men alla ser dig.
Så där stod jag. Saker upp över öronen och märker att något saknas. En liten liten grej som är så ytterst viktig, för att dagen ska fungera smidigt. Men som vanligt är det skyddslappar och krokben som gäller. Istället för att lära sig att gå, så verkar perosnen aldrig komma ut krypstadiet.
Börjar seriöst tro att personen dessvärre är funktionshindrad. För så som jag ser det. Är det antingen ett funktionshinder som spökar, eller totalt ointresse.
Tyvärr behövs det inte myckt nu förtiden för att jag ska bli arg som ett bi och tårarna sprutar. Ja ok då, de sist nämda händer som tur är inte allt för ofta.
Tyvärr behövs det inte myckt nu förtiden för att jag ska bli arg som ett bi och tårarna sprutar. Ja ok då, de sist nämda händer som tur är inte allt för ofta.
Den där maktlösheten gör mig galen. Det är som att kämpa i kvicksand, åtinstonde tror jag att det är så det känns. För jag vet varken ut eller in. ber man om hjälp så är det allt som ofta kalla handen.
Det ska vara lagspel, men nu är det mer lagspel i golf. För ja, vi kan inte alltid välja våra medmänniskor. Vilka som vi ska hamna gemte i vissa situationer. även fast vi gör det, så som i vissa relationer så blir det likt förbannat dessa situationer ibland.
Det ska vara lagspel, men nu är det mer lagspel i golf. För ja, vi kan inte alltid välja våra medmänniskor. Vilka som vi ska hamna gemte i vissa situationer. även fast vi gör det, så som i vissa relationer så blir det likt förbannat dessa situationer ibland.
Upp och ner, ner och upp. På taket står en galen tupp
Två månader av detta år har svischat förbi oss i raket fart. Lägenheten är såld. Jag har adressändrat tillbaka till mitt barndoms hem. Oj, så kusligt konstigt det lät.
Jag märker att jag har en tendens att försvinna. Jag vet inte vad jag ska skriva, vad jag inte ska skriva och så håller jag på. Fram tills jag återigen klickar bort sidan och det blir inget skrivet.
Våren börjar närma sig här i stockholm. Något som glädjer det flesta. Tyvärr, har jag en förmåga att isolera mig själv från omvärlden denna tid på året. Jag vet inte varför men jag tycker verkligen inte om när våren kommer på något konstigt sätt. Får dumma tankar om att ingen tycker om mig. Att jag är tjock och ful ( nej, självklart finns det fula smala människor och snygga tjocka människor, men förstå mig rätt) och att livet bara är allmänt bedrövligt.
Så nej, jag tänke rinte säga att åh nu jävlar ska jag skriva 7 inlägg om dagen om mitt spännande liv. Hur det är att jobba som konditor och allt det där andra som är rätt ointressant men intressant för mig. Nej, för det kommer antagligen inte att bli så. Och jag försvinner troligtvis snart igen, från bloggen.
Jag märker att jag har en tendens att försvinna. Jag vet inte vad jag ska skriva, vad jag inte ska skriva och så håller jag på. Fram tills jag återigen klickar bort sidan och det blir inget skrivet.
Våren börjar närma sig här i stockholm. Något som glädjer det flesta. Tyvärr, har jag en förmåga att isolera mig själv från omvärlden denna tid på året. Jag vet inte varför men jag tycker verkligen inte om när våren kommer på något konstigt sätt. Får dumma tankar om att ingen tycker om mig. Att jag är tjock och ful ( nej, självklart finns det fula smala människor och snygga tjocka människor, men förstå mig rätt) och att livet bara är allmänt bedrövligt.
Så nej, jag tänke rinte säga att åh nu jävlar ska jag skriva 7 inlägg om dagen om mitt spännande liv. Hur det är att jobba som konditor och allt det där andra som är rätt ointressant men intressant för mig. Nej, för det kommer antagligen inte att bli så. Och jag försvinner troligtvis snart igen, från bloggen.
