Beatrice

Ibland kan jag bli så trött på hur blåögda människor är. Har man haft eller har en kille som bränner än med ciggaretter,är otrogen,håller på med kriminalitet och dylikt så varför i hela världen går man tillbaka till honom? Eller fortsätter ens att vara tillsammans?! Jag kan inte förstå sånt. Vet inte ens om det kan kallas för kärlek eller bara ren idioti. Att man sedan planerar en framtid med en sån person kan få mig att höja på ögonbrynen. För varför kan en människa gå så långt att den gör allt för en människa osm inte ens är värd det? Kan man verkligen kalla det för kärlek?
Jag vill tro att kärlek är något fint, något som växer fram och inte stressas fram. Någon du kan växa som person med inte någon som du behöver agera förälder mot. Jag vill verkligen se kärlek som något fint. Då och då kan jag däremot undra om det är kärleken som bär skulden eller bara människans naiva inställning till hur kärlek ska vara?
Har vi människor kollat för mycket på kärleksfilmer så att man tror att ett förhållande ska vara som på film. Eller har vi alla en fantasi om hur ett lyckat förhållande ska se ut, och därför krasas förhållanden lika lätt som porslin går sönder, för att vi just lever i en fantasi värld och inte kan förstå hur verkligheten ska se ut.
Att ha förhållanden är så svårt. Jag är ingen person som är bra på det. Kanske kommer det senare i livet kanske har jag redan hittat kärleken utan att veta om det. Själva poängen med hela inlägget var väl egentligen. Hur långt är du beredd att gå för att hålla kvar det du kallar kärlek?