Beatrice

Vet inte vad som försigår i mitt huvud just nu. Är för trött för att tänka. Har återigen kännt mig deppig ett par dagar. Jag saknar att ha en kärlek i mitt liv. Jag saknar att ha ett socialt liv. Jag vill veta hur det blir efter sommaren. Jag vill så jävla mycket men öndå häder ingenting. Förhållandet med Alden tog knäcken på mig. Tappade nästintill livslusten. Nu är den påväg tillbaka även om jag iblöand känner mig arg på honom. Hur han kunde göra så mot mig. Det är dumt att tänka på det gamla och det förgångna ändå så gör jag det. Jag är trött på folk som är dryga och helt enkelt oförskämda bara för att man kan. Jag är bara så JÄVLA trött på vissa människor att jag vill bara spy på dom. Jag saknar vissa vänner man tappat och jag saknar min pappa. Jag önskar att jag kunde ha en normal far, inte någon som skiter fullständigt i hur jag mår och bara bryr sig om sig själv. Jag är less på att känna att jag kan inte ha kontakt med min pappa för att han äter upp en inifrån. Han ger än bara en massa problem. Många regerar säkert på hur jag kan säga så om min far. Många tänker säkert på hur jag var i gymnasiet. jag var inte elak för att jag ville. Jag var som jag var för att jag inte ville släppa någon in på livet. Det gör för ont att förlora de sen. Många tänker antagligen att jag är en bortskämd snorunge som är sur för att jag inte får pengar av min far. Det stämmer inte. Min pappa brukade ringa mig när jag fyllde år och säga attt han inte kan komma och jag får in present sen. Jag fick aldrig någon. Det var egentligen inte det som var grejen utan att han ljög. Att han hela min uppväxt bara ljugit, skapat lögn på lögn som gjort att han är där han är idag. Men åter till det om presenterna. Däremot när det var hans födelsedag eller namnsdag då skulle han leka världens bästa pappa bara för att få en present. Eller när han träffade en ny tjej när jag var i tidig tonår då skulle han ge än pengar för att visa vilken snäll och omtänksam far han var. Han brukade tillochmed säga till de tjejerna att han skulle träffa mig och sen inte ens göra det. Det fick jag reda på när dessa kvinnor ringde hem till min mor. När grannar där han bodde ringde hem till min mor och frågade hur jag mådde? Om allt var ok med mig? Min mamma förstod självklart inte vad de menade då jag vvar fullt frisk fast han sa något helt annat. Så jag saknar att ha en normal far. även om jag kanske egentligen inte ens vet vad det innebär. Men min mammas särbo är mer av en far än vad min riktiga pappa är. Det är inte så att mammas särbo ringer mig och frågar hur jag mår, vi pratar mest om ovesentliga saker men jag vet att är det något så finns han där. Egentligen spelar det ingen roll. Jag vill bara ha min pappa, om han nu skulle vara normal.
Jag är bara så trött att hålla allt inom mig. Skriver inte det här för att få fler läsare, mer kommentarer eller folk som ringer mig. Jag skriver detta för att någonstans måste min smärta, mina tankar och funderingar ta vägen. Jag orkar bara inte hålla det inom mig längre.