Beatrice

Nu är jag själv igen. Med för många tankar snurrande i mitt huvud. Jag blir galen på mig själv.
Jag vet att han ville stanna, jag såg det på honom. Jag kände det i hans omfamingar och jag såg det på sättet han rörde sig. Det har gått så många månader och ändå så kändes det som en helt vanlig grej att han stog där ute på trappan, tände en cigarett. Lät röken kittla hans lungor och sen blåsa ut. Han röker snabbt, ingen person som verkar njuta av cigaretten, även om det är kanske det han gör. Det kändes som att det här är så det ska vara som om man gick in i en saga med ett lyckligt slut. Jag vet inte om det finns lyckliga slut. Om vi själva skapar våra slut eller om det är ödet som bestämmer. Kanske är det så att vi bestämmer över ödet? Jag tror att allt händer av en anledning, frågan är bara vart detta leder till nu? Jag tror inte på att sitta och tänka så här och även så gör jag det? Jag tror på konkreta svar och bevis inte flummiga svar och egna gissningar. Även om det är just det man ofta får av så många människor, flummiga svar och egna gissningar.
Det jag däremot vet är att jag ville stanna kvar i sagan, få ett lyckligt slut. Frågan är dock om det är sagan jag vill ha, eller mannen med de gröna ögonen och de så vackert långa ögonfransarna?