Beatrice

Jag börjar seriöst undra varför kärleken får folk att varken se eller höra. Varför gör man om samma tabbar när man har facit i handen? Är det för att man inte vill se eller höra och leva i sin fantasi? Att alla har vi en slags fantasi om den partner som man är tillsammans med. Jag vet inte så jag ställer frågorna ut i toma intet. Där de antagligen kommer att förbli obesvarade. För varje liten fråga behöver inte alltid ett svar. Inte dessa frågor. För vet ärligt talat inte om det finns ett svar på det utan det blir mer än diskution som slutar där den började.
Jag börjar att tröttna nu. Vill inte vara med nu. Jag kan aldrig begära att någon ska förstå mig är jag inte förstår mig själv. Däremot är jag trött på att vara som en skugga.
Trots att  min mamma åkte i morse och att vi åt frukost ihop så saknar jag henne väldigt mycket. Även om jag vet att det kommer vara svårt att leva under samma tak när jag flyttar upp till sthlm. Min mamma vill at jag ska bo hemma och spara pengar till en kontantinsats. Men den summa pengar hon tycker jag ska spara betyder att jag ska bo hemma i två år. Jag vet inte riktigt om jag vill det, även om det är en smart tanke. Får helt enkelt se vad som händer. Känns dumt att planera saker man ska göra senare när man inte vet hur det kommer att se ut.
Jag trodde aldrig att jag hade så mycket där hemma som höll mig fast. Nog visste jag att jag är en stadsbo, om man nu kna vara det när man är uppvuxen på värmdö,haha, det jag däremot inte visste var att jag skulle sakna stockholm så mycket. Att jag i vissa stunder skulle vantrivas i den grad som jag inte visste var möjlig.