Beatrice

Ikväll är det personalfest. Hade hellre legat hemma och kollat på toofast too furious. För är verkligen inte på humör idag. Känner mig arg och sur. Är för trött.
Har inte ens någon aning om vad jag ska ha på mig. Suck. Jaja vi får väl hoppas att det blir bra :)

Har suttit och lyssnat på gammal musik hela dagen. Mitt i allt kom våran låt upp. Ja det väcker minnen. Du är en den enda jag någonsin haft en egen låt med. Så klart det svider. Att veta att alla drömmar man hade och alllt vi pratade om inte blev så. Du är en helt annan person nu. Jag vet inte ens vem du är längre. Jag känner inte dig. Jag kände dig. Vissa stunder svider det att det inte är du och jag längre. Andra stunder så vill jag inte alls ha det vi hade. Jag hör mig själv öppna munen och säga: Aldrig mer! Finns inte en chans.
Jag vet det och du vet det. Varför känner jag då så gärna att jag hade velat att det skulle varit du och jag i all evighet?
Det spelar ingen roll längre. För det du och jag hade har försvunnit ut i toma intet.
Detta kapitlet är avslutat så många gånger ändå så känns det som att boken är inte avslutad. För många toma sidor och för många ord som vill sägas. Du har stängt in dig i ditt skal. Vägrar prata med mig. Säger att det inte finns något mer att säga. Jag ser på dig att du ljuger. Det blir något hårt över ditt ansikte.
Jag vet att det var för mycket pain. Så varför gör man som så många andra. Försöker lappa ihop det trasiga fast det inte går?
Jag vill hitta min väg och gå vidare. Jag vill tro att jag gjort det. När jag träffar nytt folk tänker jag inte ens på dig längre. Som jag gjorde förut. Jag tror jag är på rätt väg nu. Det är bara så lätt att sakna det gamla.För det gamla är tryggt. Jag var trygg med dig.

 Då
 Nu