The real me
Min kusin som är 14 har kommit in i den där åldern man skriver (L) efter varje mening. Hon har kommit in i den där åldern då hon tvivlar på sig själv. Då hon gärna gömmer sitt ansikte på bild.
Det sorgliga är att vissa kommer aldrig ut ur åldern att tvivla på sig själv. Att inte vilja visa sig. Medan andra har denna självsäkerhet som skulle kunna räcka till 3 personer.
Min mor sa till mig för några månader sedan när jag kommenterade någon : "Men Beatrice du har ju aldrig haft något självförtroende". Jag tittade på henne och började fundera. har jag verkligen inte det? Eller har det bara varit spelat inför alla andra så att jag börjat tro på det? Jag vet att jag ofta undrar vad alla andra ska tycka och tänka. Jag brukar sällan tycka jag är bäst på något och jag är väldigt rädd för att göra fel. Jag har däremot i en väldigt lång tid förklarat mig. ja men jag gör så här för att det är såhär. Jag borde sluta förklara mig. För det är ingen som någonsin kan kräva en förklaring för någon. Vissa tänker säkert nu. Jo men det kan man visst? jaha, när då tänker då jag? Om din pojkvän/flickvän varit otrogen? det är ingen idé för sanningen kommer sällan fram. Det är bara dumt att skrika på den personen för misstagen eller vad man nu ska säga är redan gjort. Det går inte att ta tillbaka. Du hamnar sällan i en situation då du kan kräva att en annan människa ska förklara sig. För ibland vet man inte ens själv och börjar då trassla in sig i alla dessa ord. Har du gjort något dumt bör du förklara varför du gjorde det. Däremot är det upp till dig om du vill berätta. För den som är sårad är redan sårad. Hon eller han kan inte göra dina misstag ogjorda. Däremot kan en förklaring och en förlåtelse sitta på sin plats.
Kanske är det därför jag är singel för att jag inte skäller på mina killar. Jag gråter för mig själv. För ibland förstår jag inte varför? Varför skälla när de gjort något fel? Jag vet att de inte kanske förstår ibland att man kan bli sårad. Det är svårt att förstå hur en annan person tänker. Jag vågar sällan gå in i en diskution för rädslan att den persoen försvinner. Nu börjar jag igen, att förklara varför jag är si och så. Kanske rannsakar jag mig själv för mycket. Tänker för mycket. Jag har ingenaning.
Det sorgliga är att vissa kommer aldrig ut ur åldern att tvivla på sig själv. Att inte vilja visa sig. Medan andra har denna självsäkerhet som skulle kunna räcka till 3 personer.
Min mor sa till mig för några månader sedan när jag kommenterade någon : "Men Beatrice du har ju aldrig haft något självförtroende". Jag tittade på henne och började fundera. har jag verkligen inte det? Eller har det bara varit spelat inför alla andra så att jag börjat tro på det? Jag vet att jag ofta undrar vad alla andra ska tycka och tänka. Jag brukar sällan tycka jag är bäst på något och jag är väldigt rädd för att göra fel. Jag har däremot i en väldigt lång tid förklarat mig. ja men jag gör så här för att det är såhär. Jag borde sluta förklara mig. För det är ingen som någonsin kan kräva en förklaring för någon. Vissa tänker säkert nu. Jo men det kan man visst? jaha, när då tänker då jag? Om din pojkvän/flickvän varit otrogen? det är ingen idé för sanningen kommer sällan fram. Det är bara dumt att skrika på den personen för misstagen eller vad man nu ska säga är redan gjort. Det går inte att ta tillbaka. Du hamnar sällan i en situation då du kan kräva att en annan människa ska förklara sig. För ibland vet man inte ens själv och börjar då trassla in sig i alla dessa ord. Har du gjort något dumt bör du förklara varför du gjorde det. Däremot är det upp till dig om du vill berätta. För den som är sårad är redan sårad. Hon eller han kan inte göra dina misstag ogjorda. Däremot kan en förklaring och en förlåtelse sitta på sin plats.
Kanske är det därför jag är singel för att jag inte skäller på mina killar. Jag gråter för mig själv. För ibland förstår jag inte varför? Varför skälla när de gjort något fel? Jag vet att de inte kanske förstår ibland att man kan bli sårad. Det är svårt att förstå hur en annan person tänker. Jag vågar sällan gå in i en diskution för rädslan att den persoen försvinner. Nu börjar jag igen, att förklara varför jag är si och så. Kanske rannsakar jag mig själv för mycket. Tänker för mycket. Jag har ingenaning.
Kommentarer
Trackback
