Beatrice

Hjärtat slår snabbt nu. Jag känner vinden mot nacken. Endast pågrund av att håret svingar fram och tillbaka. Så egentligen är det väl inte vinden utan min egna fart och hår som ger svalka i nacken.
Jag vill springa fortare men är rädd för mina knän. Har fel skol och kläder. Ändå rör jag på mig. Försöker pressa lite mer och mer.
Det är skönt. Borde fortsätta med detta. Som vanligt blir det väl inte så. Då jag är ursäkternas mästare.

Det är väl så jag gör i mitt liv i huvudtaget. Jag försöker pressa mig själv så mycket att jag pressar någon annan. Fast jag är kluven. Varför ska jag behöva välja? Vaför ska jag ge mig vika? Jag kan inte springa i någon annans löparskor. Vill inte tänker inte. Ändå så vill jag inte släppa taget.
Jag lägger som valigt skulden på mig själv. Fast jag innerst inne inte tycker att det är jag som gjort fel. Känns som att varje gång jag kommer någon nära. Så ger jag bort en bit av mig själv. Jag orkar inte det. Vill inte det. Har väl alltid varit någon av en allt eller inget. När saker och ting inte blir som jag vill släpper jag taget.

 Haha oj vilken gammal bild jag hittade. Nästan två år sedan.