Till dig.. Sara

Jag orkar inte! det här tar musten ur mig.
Jag må bli jävligt förbannad över detta men nu vill jag bara att det ska ta slut.
Sara. Du visste mycket väl att skulle det bli som det blev när jag fyllde 20 så kunde vi inte längre vara vänner. För det funkar helt enkelt inte att umgås med någon som är som du kan bli.
Om någon attackerar mig får de tillbaka. Det VET du! Så när jag får höra saker som BARA du ska veta om min familj då jag bara sagt det till dig. Hur fan i helvete kan då andra veta det?
Spelar det någon roll vem det var? Ska du gå på dom då eller?
Att jag får höra att jag varit någon jävla klängranka. Ärligt talat sånt tar. Speciellt när jag verkligen stått upp för dig. När det gällt det mesta. Så får man höra sånt. Som en smäll i ansiktet.
Jag tycker det här är jobbigt. det gör ont i mig att inte ha min bästa vän längre. Men så får det förbli. För det här går inte att laga. Förän du själv blivit lagad. Vilket jag inte vet om du någonsin kommer bli. Då du vägrar gå till en psykolog.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0