Beatrice

Jag börjar glömma nu. Solen har sedan länge försvunnit från detta land och kvar finns bara gul bruna löv som ibland skiftar i rött. Jag börjar glömma hur solen smekte min kind och sakta färgade den brun. Att mina fräknar trädde fram på ett sätt som jag i normala fall inte alls tycker om. Jag brukar använda mig av orden, " tacka gud för att det finns smink". Inte för att jag allt för ofta ber till gud.
 Jag försöker intensivt hålla kvar minnet utav sommaren. Men det börjar falla i skymundan och kvar står jag med höstrusket bankandes på min dörr. Jag tycker om dig. Men samtidigt saknar jag solen.

Jag fick ett telefon samtal i lördags natt. Eller ska vi säga morgon när tiden var över 03.00? Jag vet inte vad du vill. Vet du ens det själv? Varför kunde du inte vara en man och stå upp för dig själv? Även för mig? Varför skylde du din rädlsa på mig?! När vi vet att jag inte har något med din rädlsa att göra. Tiden går ju fort och även du börjar suddas ut från minnet. Jag saknade dig, jag hade känslor för dig. Men det stannar där för det är hade. Känslorna är i då tid men ändå vill du riva upp det genom att ringa? För att sedan inte svara vad det var du ville? Du lyckades inte. Du gör mig bara smått förvirrad.