Ut svischar orden och idag går de inte att hejdas
Jag känner mig så jävla nördig! Jag är väl inte en av de tjejerna som är blyga och tafatta direkt. Men nu är det som om någon har slagit mig med en sten rätt i skallen. För jag känne rmig faktiskt blyg. Som om jag inte vågar höra av mig. För att jag är rädd för att vara förpå :P
Så vad händer egentligen med min ideologi att bara köra? Att man ska aldrig försöka vara något man inte är. För blyg är jag inte. Men just denna gång är jag för rädd för att ta plats. Varför vet jag inte. Men ja. så är fallet iaf.
Idag har jag en kortare resväg till jobbet! Vilket var hur skönt som helst :) Kom dock lite för tidigt. Eller ja, ca 35 minuter förtidigt haha. Bara för att jag är så dålig på att hitta vägen så var rädd för att gå fel. Så gck för tidigt ist :P Eftersom jag faktiskt hittade vägen haha :)
Fick stå och dema idag från halv tre tills tjugo i sex typ. Eller så var det tänkt iaf :) Men jag är tydligen en riktigt bra försäljare ;) Så brödet såldes slut på två timmar :) En applåd till mig haha ;)
JJa alltså, jag skulle dema bröd och muffins idag. Men muffinsen ansågs lite för dyra medan alla älskade brödet så det sa ju bara swooop :P
Idag när jag kom hem så slog verkligheten mig i ansiket. Ibland glömmer jag bort hur verkligheten faktiskt ser ut för mig. Att allt faktiskt inte är guld och gröna skogar.
Självklart handlade det om min pappa. Vill väl inte gå in på det allt för mycket mer än det att det kändes jobbigt att lyssna på det. Samtidigt som att jag vill veta men ändå inte. För vem ska jag prata med detta om? Det är ju ingen som någonsin komemr förstå. Antingen så har de fullt upp med deras egna problem så att jag inte vill tynga dom med det. Eller så känner jag att jag kommer få den där blicken som jag fått så många gånger. Ja, "stackars lilla flicka". Fan vad jag hatar den blicken. Som om de tror sig förstå sig på än fast de egentligen bara tycker synd om än. jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Jag vill bara att någon ska lyssna. Har försökt att gå till en psykolog men att gå till en utomståeende person var för svårt för mig. Så jag pratade mest om problemen i nuet än de som alltid kommer jaga mig.
fast det som är jobbigast är att veta att jag aldrig kommer ha någon pappa som följer mig till altaret. Om jag nu gifter mig ngn gång. Eller att mina barn aldrig kommer få ha en morfar. Sånt där som handlar om framtiden men som ändå känns viktigt även nu.
Så vad händer egentligen med min ideologi att bara köra? Att man ska aldrig försöka vara något man inte är. För blyg är jag inte. Men just denna gång är jag för rädd för att ta plats. Varför vet jag inte. Men ja. så är fallet iaf.
Idag har jag en kortare resväg till jobbet! Vilket var hur skönt som helst :) Kom dock lite för tidigt. Eller ja, ca 35 minuter förtidigt haha. Bara för att jag är så dålig på att hitta vägen så var rädd för att gå fel. Så gck för tidigt ist :P Eftersom jag faktiskt hittade vägen haha :)
Fick stå och dema idag från halv tre tills tjugo i sex typ. Eller så var det tänkt iaf :) Men jag är tydligen en riktigt bra försäljare ;) Så brödet såldes slut på två timmar :) En applåd till mig haha ;)
JJa alltså, jag skulle dema bröd och muffins idag. Men muffinsen ansågs lite för dyra medan alla älskade brödet så det sa ju bara swooop :P
Idag när jag kom hem så slog verkligheten mig i ansiket. Ibland glömmer jag bort hur verkligheten faktiskt ser ut för mig. Att allt faktiskt inte är guld och gröna skogar.
Självklart handlade det om min pappa. Vill väl inte gå in på det allt för mycket mer än det att det kändes jobbigt att lyssna på det. Samtidigt som att jag vill veta men ändå inte. För vem ska jag prata med detta om? Det är ju ingen som någonsin komemr förstå. Antingen så har de fullt upp med deras egna problem så att jag inte vill tynga dom med det. Eller så känner jag att jag kommer få den där blicken som jag fått så många gånger. Ja, "stackars lilla flicka". Fan vad jag hatar den blicken. Som om de tror sig förstå sig på än fast de egentligen bara tycker synd om än. jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Jag vill bara att någon ska lyssna. Har försökt att gå till en psykolog men att gå till en utomståeende person var för svårt för mig. Så jag pratade mest om problemen i nuet än de som alltid kommer jaga mig.
fast det som är jobbigast är att veta att jag aldrig kommer ha någon pappa som följer mig till altaret. Om jag nu gifter mig ngn gång. Eller att mina barn aldrig kommer få ha en morfar. Sånt där som handlar om framtiden men som ändå känns viktigt även nu.
Kommentarer
Trackback
