Nej inte du igen..
Så börjas det igen. Den där känslan av att halsen stryps och jag känner att jag tappar fokus. Kan inte andas, tårarna bränner något fruktansvärt innan för ögonlocken. Försöker hålla tillbaka det. Oftast går det. Frågan är bara hur länge lyckas jag hålla paniken i schack? panikångesten smyger sig på när jag minst anar det. Försöker kämpa emot men det är svårt. En gång gav jag med mig. Jag resten på mig och gick. Behövde få luft. Personen jag satt med blev förvånad. Jag förklarade. Hon förstod. Gick med mig medan jag fick prata och bara sitta ner och andas.
Nu vill jag inte ge med mig. Inte denna gången. Aldrig mer. Känner mig bara som en trasig människa om jag gör det. Och jag är inte trasig.
Nu vill jag inte ge med mig. Inte denna gången. Aldrig mer. Känner mig bara som en trasig människa om jag gör det. Och jag är inte trasig.
Kommentarer
Trackback
