Börjar om från början
Jag måste börja någonstans. Jag måste få tänka fritt. Jag måste våga få känna fritt. Nu är det så mycket jag inte vågar uttala eller tänka. Som yngre sa jag vad som helst utan att tänka på konsekvenserna. Nu är konkvenserna det ända jag tänker på.
Alltid är det killproblem. Alltid ska känslorna ställa till det. Då det sällan känns jämstält. Tror inte på ett jämstält samhälle men på jämstälda känslor. Jag har svårt att tyda dina signaler. Det är som att prata med en dövstum.
Nog för att jag har en förmåga att sända dubbbla signaler, eller helt enkelt få folk tro att jag tycker om dom. Vilket oftast inte stämmer. Men NU när jag faktiskt tycker om. Nu när tankarna är och svävar fånigt nog på rosa moln. Ja då, då är det jag som famlar i mörkret. Då är det jag som vanligtvis inte fattar. Jag gick för fort fram. 5 steg frammåt och nu är det 7 steg bak. Jag kan inte riktigt med det där med att hålla takten känner jag.
Det är sånt här som får mig att vilja stänga av allt. Men jav tvingar mig själv att vara kvar. Kvar i den sk kallade i -lands missär jag skapat mig. Ett problem som uppstår när orden känns dumma. När orden känns för många och känslorna ännu fler. Det är som om att orden skulle bli fel om jag uttalade dom. Om jag sa vad jag kände.
Så jag tvingar mig själv att inte stänga av telefonen, ta bort facebook och alla andra sidor där jag är medlem i på nätet.
Alltid är det killproblem. Alltid ska känslorna ställa till det. Då det sällan känns jämstält. Tror inte på ett jämstält samhälle men på jämstälda känslor. Jag har svårt att tyda dina signaler. Det är som att prata med en dövstum.
Nog för att jag har en förmåga att sända dubbbla signaler, eller helt enkelt få folk tro att jag tycker om dom. Vilket oftast inte stämmer. Men NU när jag faktiskt tycker om. Nu när tankarna är och svävar fånigt nog på rosa moln. Ja då, då är det jag som famlar i mörkret. Då är det jag som vanligtvis inte fattar. Jag gick för fort fram. 5 steg frammåt och nu är det 7 steg bak. Jag kan inte riktigt med det där med att hålla takten känner jag.
Det är sånt här som får mig att vilja stänga av allt. Men jav tvingar mig själv att vara kvar. Kvar i den sk kallade i -lands missär jag skapat mig. Ett problem som uppstår när orden känns dumma. När orden känns för många och känslorna ännu fler. Det är som om att orden skulle bli fel om jag uttalade dom. Om jag sa vad jag kände.
Så jag tvingar mig själv att inte stänga av telefonen, ta bort facebook och alla andra sidor där jag är medlem i på nätet.
Kommentarer
Trackback
