så det känns
Det är som att springa in i en stenvägg. Det gör ont. Man får blåmärken och man kanske gråter lite. Ja så är det familjen också. Ja, några blåmärken har jag väl då aldrig fått utav mina föräldrar. Men detta är inte skriver på så sätt som att du ska ta det ord för ord. Lyssna till innebörden istället. Det är förvisso inte som en låt som du kan luta dig tillbaka och lyssna. Blunda och njuta.
Det som gör ondast. Det är att veta att mina förhoppningsvis barn i framtiden aldrig kommer ha en morfar. De må ha en som de kallar morfar. Men inte deras riktiga morfar. Det som gör näst ondast är att känna att jag kommer aldrig vilja ha honom på mitt framtida bröllop. Om jag skulle få för mig att vilja gifta mig. Fast egentligen, det som gör mig förvirrad,fustrerad och samtidigt ledsen. Är att det är så tragiskt att min pappa inte fattat det själv. Att sanningen varar längst är något han inte förstått. Att han känner att han måste ljuga. Att han är så förvirrad i sig själv att han ljuger. Man har ingen ryggrad om man ljuger sig ur saker. Då är man bara feg.
"I think i have found on of the beutiful thing here around. God may create yo for mi"
