rädslan och saknaden går hand i hand just nu

Jag saknar honom. Jag saknar hans stora maskulina händer. Sättet han höll om mig på. Hans röst är underbar att lyssna på. Är vi tillbaka igen? Vågar jag hoppas igen? För nog är jag rädd. Jag är rädd att sitta där igen i min bil och bara vilja gråta. Men någonstans inom mig känns det så rätt. Om jag inte vågar ta chansen nu, hur ska jag då veta? Vad som kan bli.
 Han säger att han saknar mig. Att han har tänkt på mig. Dessa orden håller jag tätt inom mig. Så där nära som man bara kan hålla ord. Jag låter mig glädjas utav orden. För de är så fina och jag blir så glad.
 Mer ord sades fina ord. Ord jag blir glad för. Men de, ja de vill jag hålla mig för mig själv.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0