Att våga älska livet, att våga älska mig.

Det är som om jag alltid vetat. Att jag inte är som alla andra. Att de inte ser vad jag ser. Att de ibland inte förstår det jag förstår. Eller att jag inte förstår dom.  vissa fallen, ja i vissa fallen hade det varit enklare att läsa en text på kinesiska. Alla dessa små tecken. Ett tecken för en mening, för ett ord.
Jag minns att min första pojkvän brukar kolla på mig och säga" Du är bra konstig ibland, vet du det?" Jag brukar alltid svara med ett leeende och säga" Det är klart jag vet det. men det är också därför du älskar mig".
Det är på senare tid, jag känner mig nedbruten
. Att alltid få höra att man är för högljud, att bli ifrågasätt och kränkt för den man är. Varje dag minst 5 dagar i veckan. Är något som tar på den livskraft man har.
De är som djur. Väntar på den där sekunden man är som minst beredd. Då tar de för sig som djur. Detta negativa. Den farligt negativa ådran. Som flödar starkt i deras kroppar.
Jag hatar inte, jag bryr mig helt enkelt bara för mycket om mig själv. Om de jag bryr mig om. För att vägra ge med mig. Andas samma negativa anda som de. Jag vägrar. Livet är så mycket mer än så





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0