Jag försvann lite granna
Jag gick i ide. Eller ja, inte som en björn då. Utan livet har verkligen fått sig en törn. Och jag gör som så många andra. Finner tryggheten i jobb och familj.
Så nu börjar jag återfinna mig i mig själv. Även om jag har en bit kvar att gå.
Idag lyckades jag skrämma min arbetskamrat lite grann. Jag avskyr att gråta framför folk. Och hamnar oftast i den där friendzonen när det gäller killar och istället för en kram får man en dunk i ryggen. Med det sagt menar jag att jag inte är den där tjejen som gråter för en bryten nagel. Så idag fick kollegan sig en chock när jag råkade på något sätt slå i undre överarmen. Djävlar vad ont det gjorde. Så de 360 munkarna jag höll i famnen föll i golvet och jag gjorde sällskap. Satt mig rätt upp och ner och stor tjöt som en två åring.
Idag lyckades jag skrämma min arbetskamrat lite grann. Jag avskyr att gråta framför folk. Och hamnar oftast i den där friendzonen när det gäller killar och istället för en kram får man en dunk i ryggen. Med det sagt menar jag att jag inte är den där tjejen som gråter för en bryten nagel. Så idag fick kollegan sig en chock när jag råkade på något sätt slå i undre överarmen. Djävlar vad ont det gjorde. Så de 360 munkarna jag höll i famnen föll i golvet och jag gjorde sällskap. Satt mig rätt upp och ner och stor tjöt som en två åring.
Kommentarer
Trackback
