Sparka och skrik bäst du vill, ingen låtsas att höra dig. Men alla ser dig.

Så där stod jag. Saker upp över öronen och märker att något saknas. En liten liten grej som är så ytterst viktig, för att dagen ska fungera smidigt. Men som vanligt är det skyddslappar och krokben som gäller. Istället för att lära sig att gå, så verkar perosnen aldrig komma ut krypstadiet.
 Börjar seriöst tro att personen dessvärre är funktionshindrad. För så som jag ser det. Är det antingen ett funktionshinder som spökar, eller totalt ointresse.
 Tyvärr behövs det inte myckt nu förtiden för att jag ska bli arg som ett bi och tårarna sprutar. Ja ok då, de sist nämda händer som tur är inte allt för ofta.
 Den där maktlösheten gör mig galen. Det är som att kämpa i kvicksand, åtinstonde tror jag att det är så det känns. För jag vet varken ut eller in. ber man om hjälp så är det allt som ofta kalla handen.
 Det ska vara lagspel, men nu är det mer lagspel i golf.
För ja, vi kan inte alltid välja våra medmänniskor. Vilka som vi ska hamna gemte i vissa situationer. även fast vi gör det, så som i vissa relationer så blir det likt förbannat dessa situationer ibland.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0